2019 bjöd på ny högstanotering både på börsen och för mina utdelningar under året. När 2010-talet kan summeras går det tydligt att se hur utdelningsstrategin slår igenom allt mer.
Majoriteten av utdelningstillväxten är nyköp av aktier, men utdelningshöjningar och fokus mot aktier med lagom hög direktavkastning bidrar också.
Långsiktigt tror jag att det lönar sig bättre att ha trygga högutdelande aktier än räntebärande. I mitt aktiesparande har jag därför en stor del med ”aktier istället för räntor-innehav” och den delen var vid årsskiftet 17,7 procent av mina börsnoterade innehav. Min sparportfölj blir därmed som en sorts blandfond. Först under senare delen av året har jag börjat öka lite i tillväxtaktier igen sedan den strategin början växa fram i ny tappning.
I dåliga börsår som 2018 slår jag därför index lätt, medan jag i starka börsår som 2019 inte hänger med upp då jag ännu inte fått upp börsportföljens andel tillväxtaktier (och tillväxtfonder om vi pratar sparportföljen där även vanliga fonder ingår). Mina totala 29,1 procent för 2019 står sig därför slätt mot Stockholmsbörsen gav 34,6 procent mätt som OMXSGI där återinvesterade utdelningar ingår. Däremot var jag knappt 2 procentenheter bättre än Carnegie Strategifond, som är betydligt rättvisare jämförelseobjekt. Fonden placerar i både aktier och räntor och har fem stjärnor hos Morningstar. Under fjolåret blev avkastningen 27,3 procent för fonden.
Således var 2019 beaktat min rätt låga risk ett bra år, men dåligt jämfört med börsindex. Det är helt i enlighet med den strategi jag har om att hålla nere riskerna och sprida dem ordentligt för att kunna vara långsiktig och passiv i mitt sparande. Detta för att spara tid till annat.
Ju längre ifrån börsindex vi placerar, desto ointressantare blir det att jämföra sig med ett börsindex.
Hur det går för mig mot svenska börsindex är ointressant för mig då jag som synes placerar helt annorlunda med stor andel utomlands. Det här passar mig mycket bättre än att följa svenska börsen.
Mina för året nya aktieindex eller om du så vill delportföljer har fått en blandad start och jag är inte alls nöjd. Tillväxtindexet har gått på flera minor, men repat sig mot slutet av året och skam vore väl annat. Mitt nöjesindex tuffar på medelmåttigt.
För egen del så har jag ett enda skäl att ändå jämföra med index, och det är att jag kräver av mig själv att överprestera och att göra den arbetsinsats som krävs för det. I annat fall kan jag lika gärna köpa billig indexfond och sätta mig på arslet i soffan sedan. Jag håller också koll på vollan i index och relaterar till mitt eget agerande.
Mvh investera-pengar.blogspot.se
Förstår hur du tänker. Fast skulle jag har en indexfond skulle jag nog stressa upp mig i kursnedgångar då jag inte kan ha koll på indexets alla aktier och fördelning. Där känslor går in går bra avkastning ut, så jag går den väg jag går oavsett.
Så länge portföljen går upp ska man vara nöjd 🙂
Håller med, ofta är sharpekvot aka riskjusterad avkastning ett bättre mått. Jag är 100% aktier eller aktiefonder så jag benchmarkar mot index
Ja, det kan det vara även om jag tycker att sharpkvoten inte är helt intressant då standardavvikelsen alltså kurssvängningarna inte är det intressantaste för mig direkt.
Vet inte om jag håller med om att ett fåtal stabila aktier kan liknas vid en blandfond ur ett riskperspektiv. De räntedelar jag köper gör jag för att balansera risk, med detta hamnar enligt mig väldigt högt i risk
Du har en poäng i det. Jag tar högre risk med aktierna än vad fonden gör med obligationerna, så därför skulle jag bli besviken om jag inte fick högre avkastning som kompensation. Ett bra jämförelseobjekt till min sparportfölj finns nog inte.