Marcus Hernhag

Jag har äntligen fått tid att titta lite närmare på Boston Pizza Royalties Income Fund. Innehavet är i min portfölj ett innehav på nivån strax ovan preferensaktier. I preffarna räknar jag inte med långsiktigt stigande kurser utan sådana har jag enbart för direktavkastningen och istället för räntebärande innehav.

På risk- och förhoppningsnivån ovan det har jag innehav som Boston Pizza Royalties Income Fund, där direktavkastningen lär utgöra majoriteten av avkastningen. Visst hopp om liten utdelningshöjning finns om ett par år, men det lär inte bli någon större kursuppgång över tid.

På kort sikt pressas bolaget fortsatt av svag konjunktur i de områden av Kanada som är beroende av tung olja och tjärsandsolja. Dessutom innehöll rapporten ett par skattehöjningar och tillsammans med vinterhalvårets svaga säsongseffekt var det ingen höjdare. Utdelningsandelen var som den är om vintern över 100 procent, alltså att mer än vad de egentligen har resurser till delas ut.

På uppsidan finns det att netto åtta nya restauranger öppnade under 2017 och antalet är nu 391 stycken. Ytterligare fem är ”under konstruktion”. Kanadas Olearys? Ja, kanske det. Fler restauranger vars mat ger royalties till den börsnoterade Income Fund vi äger i är det som kan driva tillväxten. Liksom de nya pizzarecepten, även om jag inte sätter särskilt stort hopp till det då det mer är en komplettering och något nödvändigt för att behålla kunder.

Som månatlig kassaflödesgenerator i portföljen gillar jag fortsatt Boston Pizza Royalties Income Fund då restauranger trots allt är ganska okänsliga mot konjunkturen och teknologisk utveckling. Det är förutsägbart helt enkelt. Kursen ligger på relativt låga nivåer och de 6,9 procent i direktavkastning vi får nu är högre än många dyra preferensaktier som aldrig kommer att höja utdelningen.

En preff jag just sålt är Alm Equity Pref. Trots att jag tror de kommer att klara utdelningarna då inriktningen är på att utveckla lite billigare bostäder, känner jag att det kan bli värre innan det blir bättre. När det finns bolag som AT&T och Boston Pizza som ger 6-7 procent i direktavkastning med utdelningshöjningar lockar inte Alm Equity Prefs 8,2 procent så oerhört mycket på grund av deras svängiga bransch.

Jag har nu gett upp den börshandlade fonden SDIV, eller Global X SuperDividend, som dess fullständiga namn är. Jag spekulerar i att den svaga kursutvecklingen beror på att de alltid viktar utdelningsindexet mot de med högst direktavkastning så att de fastnar i värdefällor lite för ofta. Att hög direktavkastning kan vara en varningssignal kan förvisso gälla XACT Högutdelande också, men för den fonden kan jag titta på innehaven och se vad det är för bolag. SDIV har många innehav jag inte kan något om och innehaven ändras ett par gånger om året till helt nya. Dessutom är kanske halva fonden fastighetsbolag och sådana aktier har jag redan tillräckligt av.

Istället tog jag förra veckan in Las Vegas Sands. Det är ett amerikanskt lyxresortsbolag, vilket innebär hotell och framförallt landbaserat kasino. Stigande utdelning, hygglig direktavkastning kring 4 procent, expansion i Asien med chans på att få licens i Japan framöver. Infrastrukturprojekten i kinesiska Macao gör att turister kommer att komma dit lättare, vilket antagligen underlättar för Las Vegas Sands att få besökare till sina resorter där.

Å ena sidan vore webbaserat kasino mera tillväxt och framtid, men folk slutar inte åka på semester till kasinoställen bara för att man kan spela via mobilen. Detta av samma anledning som folk inte slutar gå på bio trots att man kan se film på datorn och TV:n hemma.

Las Vegas Sands styrs av grundaren Sheldon Adelson och bolaget satsar inte bara på utdelning utan även återköp av aktier. Jag tar en medelstor post i aktien och ökar på en del i högutdelande BDC:n New Mountain Finance Corp, som tack vare att de har längre räntebindningstid i inlåningen än utlåningen gynnas av högre marknadsräntor.